Andreas Carlgren

I en debattartikel riktar Greenpeace kritik mot Sveriges havsmiljöpolitik. Det är dock långt ifrån så illa som framställts. Att rädda Östersjön och förbättra havsmiljön har varit och är en av regeringens prioriterade områden. Som exempel kan jag säga att när Alliansregeringen tillträdde 2006 fanns det knappt spårbara pengar för havsmiljön i statsbudgeten. Nu är det beräknade anslaget de 2011-2013 cirka 1,9 miljarder kronor.

Den 1 juli startar och Havs- och vattenmyndigheten sitt arbete, vilket kommer att koncentrera resurserna för friskare hav. En kritikpunkt är att Sverige inte redan vid årsskiftet pekade ut Fladen och Lilla Middelgrund som skyddat SAC-områden (Special Area of Conservation). Redan denna vecka går vi emellertid vidare med dessa områden plus många fler för regeringsbeslut snarast möjligt.

I januari 2011 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv till Havsplaneringsutredningen. Utredaren ska analysera och tydliggöra brister i befintliga kunskapsunderlag och processer för insamling av data, analysera behovet att utveckla kunskapen och föreslå inriktning för framtida kunskapsförsörjning. Detta underlag förväntas bidra till ytterligare steg mot ökad kunskap om den marina miljön.

Överfiske har varit ett stort problem i Östersjön och Västerhavet och vi lider fortfarande av sviterna efter detta. Sverige har emellertid sedan åtskilliga år tillbaka utgått från forskarnas rekommendationer och förespråkat kraftigt minskade kvoter och i vissa fall fiskestopp. Detta har i växande grad hörsammats även om Ministerrådets beslut inte alltid blivit som vi önskat. Men en synbar effekt av den svenska politiken är att mängden torsk i Östersjön nu ökar. Nationellt har Fiskeriverket kraftigt minskat fisket efter bland annat ål, siklöja i Vänern och röding i Vättern.